Välkommen till Laax
Kändes ändå ganska fint att vara på vägen igen även om det var ganska så jättejobbigt att lämna den trygghet som jag lyckats bygga upp i innsbruck.
Men solen lyste och jag kan väl inte påstå att jag kan klaga på utsikten som jag ser både i framrutan och backspegeln.
Väl i Laax kändes det så här jobbigt igen. Okej nu måste jag försöka hitta en parkering där jag kan stå utan att någon arg gubbe skäller ut mig. Jag och Dimva tog en promenad i Laax för att lokalisera oss. vad står det på skyltar, var bor folk, vilka parkeringar tillhör hotell? Det är jättemycket hotell runt omkring här och kunde utesluta deras parkeringar på en gång! Hittade tillslut en lovande som är en liten bit ifrån smeten ( 10 minuter gång till liften). Jag beslutade mig för att ställa mig där. jag tog mig i kragen och gick på fest på riders palace i hopp om att träffa en väns vän. frågade runt lite men vännen var aldrig där när jag var där. Så jag satt där i ett hörn alldeles själv och hade glömt att ta ut pengar så inte ens en öl i handen. Jag hade stor lust att gå hem för jag kände mig så dum. Men NEJ!! Det här är det jag varit rädd för, att vara ensam.
Lite längre bort satt det ett par. Så jag tog mig i kragen och gick helt enkelt fram och började tala med dem. Konversationen blev väl inte den bästa. De kom från Schweiz hade varit ett par sedan jämt, de visste inga sevärdheter och jag tror att kvinnan tyckte jag var ganska jobbig. Så efter kanske 30 minuter så ledsnade dem på mig och gick. Hopp första som jag skrämt iväg. Jag återvände till mitt hörn. efter ett tag satte sig två killar bredvid mig och en av dem tog efter ett tag kontakt. Nu hade jag någon att prata med och det räckte för mig. Vi och hans polare dansade lite och det syntes verkligen hur "coola" dem var. det var kul faktiskt Men inte tillräckligt kul för att stanna, dessutom skulle dem åka dagen efter och då skulle jag i all fall inte kunna hänga med dem. Så jag älgade hem till Dimva som troget låg och väntade på mig. Hela natten sov jag jätteoroligt, vågade inte hosta, och knappt andas. Gubben från Sankt.Anton lyckades verkligen skrämma mig ändå. Jag känner verkligen inte för att bli bortkörd från den här parkeringen så jag ligger lågt! Den där jobbiga känslan är som i min mage igen och det känns som om jag är ensammast på jorden!
