Du lever hos mig och hos de andra som tänker på dig.
På ett tåg mitt i natten. ljudet av metall mot metall och vinden som tåget susade förbi Blandades med sorgsna tankar som höll mig vaken när mörkret gjort sitt inbrott.
Jag vet inte exakt hur många veckor sedan det är nu.
Jag har förmågan att glömma bort svåra stunder och detta är inget undantag!
en positiv realist måste kämpa så tårarna sprutar för att inse!
Inse att ett hjärta som slutat att slå inte är dött.
Inse att med mina ord och min talan kan en människa leva vidare,
Trots att kroppen åter till jord skall varda!
Lasse "Farfar" Lindblom
Del 2, Ett tyst rum
Samtalet kom en sen kväll.
-Farfar har fått en stroke!
Det var allt just då. Jag minns att jag var lugn.
Lite senare yttligare ett samtal.
-Den är inte livshotande, men! Han har tappat talförmågan och blivit förlamad på höger sida.
Nu kommer tårarna och en hejdlös gråt.
Ett helt klart huvud blev fängslad i en kropp som inte ville se, tala eller känna.
Del 3 Blodröda rosor och orangea kragar
En bok slutar alltid med en sista sida,
och en kropp med nedbrytelse.
Låt mig få tända ett ljus
Det var jättevackert.
Fina blomsterbuketter prydes mot hans dolda kropp gömd i en kista utav trä.
Håll mitt hjärta
Att lägga en ros på de andra rosorna som gnistrar rött som blod.
Att veta, det är sista rosen som kommer bli lagd. Att känna att det verkligen händer, det är fruktansvärt.
Att veta att den här människan är borta för evigt.
Aldrig kommer tillbaka,
Aldrig krama om.
Aldrig igen få höra historier.
Att inse att min farfar är död!
Eller...
...Men han är inte död!
Kroppen som har gjort det möjligt för oss att se, känna och lyssna på honom är borta.
Men farfar, han lever vidare.
Det är inte längre farfar själv som bestämmer om han ska leva eller inte.
Det förtroendet har han lämnat över på mig, och på dig!
Genom våra ord och genom våra släktband.
Idag ska jag se till att farfar lever!
Del 1 Dopet och ett fysiskt förväl
Systers vackra tjejer döptes några veckor innan.
Farfar var där.
Det var några månader sedan jag var hemma och såg att han magrat av och skaffat sig en rullator.
87 år och han skämtar om att har den senaste modellen rullator, den hade dessutom turbo!
Hans humor har alltid lockat hans omgivning till skratt.
En jättefin cermoni och farfars berörda ögon fick mig att le.
Farfar har alltid älskat hundar och brukade vara hundvakt åt Fia.
Eftersom jag vet hur mycket glädje en hund kan skänka till någon som tycker om den tillbaka så fick farfar vara "hundvakt" åt Dimva. Han klappade henne och gav henne resterna från sin tallrik.
Jag serverade farfar den jättegoda morotskakan.
Gav honom skeden och lade en handduk i hans knä. Synen är inte som den en gång var. mindre än 15% var kvar och det var svårt att få in skeden i munnen, än svårare att lyckas få en bit kaka på den innan.
Jag frågade om jag skulle hjälpa.
-"Det ska gå!" Det var svaret jag fick! Det ska gå! Och Det gick!
När den sista dagen i Hallsberg var kommen gjorde jag en omellette och for med den till farfar.
Han tackade så mycket och sa att det var bra för nu hade han lunch också!
Jag satt där och pratade med honom en stund. Men bilresan upp till Kiruna är lång och jag var tvungen att börja rulla.
Nu efteråt känns det som om jag visste att det här skulle bli ett sista hejdå. Jag sa aldrig "vi ses snart igen" Jag sa aldrig "vi hörs farfar". Han satt där i sin fotölj i vardagsrummet. Jag lutade mig fram kramade honom och sa hejdå. Rätar på mig och ser hans ögon. Det var inte ovanligt att han ögon var våta vid avvink den senaste tiden. Men det gjorde ändå ont att se!
Jag satte mig på huk och kramade om honom igen! den här gången länge och hårt. Det gick inte att hålla tillbaka. Små tårar började rulla ner för min kind, så jag höll andan.
När vi släppte varandra var jag lite lättad över hans dåliga syn. Då slapp han se mig gråta. Samlade ord och reste mig...Det var då som det sista fysiska avskedet mellan mig och min farfar bildades!
Och för mig känns det som det verkligen var, ett sista förväl!
Del 4 Min hyllning och liv åt dig
Men det ska inte vara ett sista, vi behöver inte vinka adjö! För du lever ju nu!
Precis nu när jag skriver detta om dig och när andra läser denna text och tänker på dig!
Så låt mig berätta lite kort om mina tankar om dig farfar!
Egentligen ville jag säga det här till dig när du hade din fysiska kropp men orden nådde aldrig fram då.
Så då kan jag säga det nu, för jag vet att du lyssnar!
För mig är du en förebild!
Oavsett hur svårt du haft det när din kropp inte rikigt velat så har du ändå alltid kämpat vidare.
Du har fortsatt dra dina "farfarskämt" som får alla i din närhet att skratta hjärtligt.
Din inställning till att fortsätta kämpa trots att synen sviker, "det ska gå"! För det är inte försent förren man faktiskt ger upp. Jag tror inte du rikigt förstod hur mycket av din kämparglöd och envishet tände beundran och viljan att ha samma drivkraft som du hade!
En annan sak som du har gjort har fått mig att ändra attityd mot livet.
Här är du förvisso inte ensam, här var ni två!
Det var du farfar och din fästmö!
Lurigt att du gick och förlovade dig för sex år sedan och inte sagt något. Jag tycker det är jättevackert! Här visar du också att du var värsta ungdomen själv. För det är väl ändå bara ungdomar som förlovar sig i smyg?!
Ni visade att det aldrig är för sent att älska en annan människa.
Vad du lärde mig genom din kärlek äldre dar är något som jag tänker på väldigt ofta:
Du slutar inte leva förren du dör!
Och det är när du slutar leva som du dör!
jag behöver inte känna någon stress över livet.
Känna att vissa saker måste ske inom en viss tid för att det tillhör "normen".
Det viktigaste är att jag lever det liv jag vill leva!
Att jag är där jag vill vara.
Umgås med de jag vill umgås med.
Att kärleken även kan dyka upp efter 70 plus.
För mig är du en hjälte och jag beundrar dig!
TACK FARFAR
Farfar med Annabell
Kommentarer
Postat av: Pappa
Vad fint skrivet, mina tårar bara kommer...
Postat av: Tess
😊💞😢 mycket vackert skrivet Syster!
Så länge vi vill så finns dom, nu är det:
Farmor o Farfar igen och för alltid hos oss ❤️ Memories
Trackback
